na moji delovni mizi trije kozarci vode,
ostanki misli in hrane, ruševine
nepostorjenega dela, iz sobe se izliva
svetloba, vzdolž zidov se plazi čas
naokrog in me išče, držim se
stran, skrit v svojem delu, prah se vrtinči,
leta minevajo, še vedno sedim tu, na
okenski polici bledijo slike
ljubljenih in mrtvih, ljubljeni umrejo
in mrtvi umrejo enkrat drugič, pohištvo
se odnese, zidovi se prepleskajo in pòd se zbrusi,
drugi ljudje se vselijo, še vedno sedim tu, slišim
smeh otrok jok ženske, moje
delo napreduje in sonce sije,
šumeča momljajoča tišina, ki me
obdaja s svojo svetlobo, tudi noč je zdaj
svetla, jaz sem megla samo zato, ker sem
še tu, listi, ki padajo, preden
ozelenijo, snežinke, ki padajo tako težko
in hitro, kot bi bile pesek, skrivam se
v svojem delu, po meni povprašujejo, vendar me ne iščejo,
zdaj je rojstnodnevna zabava, baloni,
in navdušeni vzkliki režejo skozme,
kozarec pade in se razbije, poberem
črepinjo in si zarežem v stopalo, in tako so
sobe spet prazne, čas je prišel,
toda jaz še nočem biti pripravljen, in še vedno sedim tu
Prevod: Vida Sebastian
på mitt arbetsbord tre glas vatten,
rester av tankar och föda, ruiner av
ogjorda arbeten, i rummen flödar ljuset
ut, längsmed väggarna kryper tid
omkring och söker mig, jag håller mig
undan, gömd i mitt arbete, damm virvlar,
år går, jag sitter fortfarande kvar, på
fönsterbrädet bleknar bilderna av de
älskade och de döda, de älskade dör
och de döda dör en andra gång, möblerna
bärs bort, väggarna målas och golvet slipas,
andra människor flyttar in, jag sitter kvar, jag
hör barn skratta en kvinna gråta, mitt
arbete framskrider och solen skiner, den
susande mumlande tystnad som omger
mig med sitt ljus, också natten är nu
ljus, jag är dimma bara för att jag
ännu finns, löven som faller innan de
spricker ut, snöflingor som faller så tungt
och snabbt som vore de grus, jag är gömd
i mitt arbete, efterlyst men inte eftersökt,
nu är det födelsedagskalas, ballonger,
och förtjusta skrik skär igenom mig,
ett glas faller och går sönder, jag lyfter
en skärva och ristar i min fot, och så står
rummen tomma igen, tiden har kommit
men jag vägrar vara färdig, och sitter kvar
