Niclas Nilsson

Time flies like an arrow, fruit flies like a banana.
Ron Silliman

*

kom
lyder mörkrets förkunnelse

kom ska du få en karta över dina tänder

en koherens mellan svarta fläckar
som får hela mörkret att tala

även i dessa utrymda rum
utstrålas på ytan de saknades ansikten

*

ditt huvud intar i mina ögon en särställning
avslöjar sig genom att det slutligen är over

så som dessa mina fördragna gardiner ökar
närvarar djuren och utstrålar något mondänt

meddelar sig oavbrutet som lampor med ljus
vad vi gjort med dem – vänt handen och gjort

leder i ett nära nog introvert allvar
rummet reser – rummet reser bort en minut!

*

ditt ansikte över nudlarnas vindlande arkitektonik
med en stilla – en prövande blick

du tänker i bästa fall mena utan utsikter
om det sedan ekar över höjden där

silhuetten av en folkskollärare och kantor
en som gjorde sig känd för att älska

en ljudlös plats som nu tycks lätta
medan dörren i sin långa väntan slår

efter de skepnader som står vid ögonblicket
för av hästar lär vi oss att vara ledsna

men inte tillräckligt

*

låt mig bara säga och säga se en gång
på de flesta du vet med skyddande likhet
som utstrålar en erfarenhet av stillad plåga

du håller handen som ett kärl
mot mitt tal om allt som hände händer
en sedermera i fickan buren brist

strävanden är uttryck för kroppar under täcket
sprudlande som mjuka skelett under en sjö

jag vill inte vad jag ville
fråga sedan inte mer

*

låt mig bara säga och se
att dessa de yttersta dagarna går

det börjar dagas i bilden
»leriga hala vägar strömmar in på slätten

och klättrar dova uppför blånande berg«
och idag inleder jag två dagar

en dag utan nyheter
och en som aldrig blir fullständig

för jag står här
så länge

*

byggnaden kastar sin skugga
långsamt in i en pupil

om jag lär mig hur
återvänder jag

ner från sommarens slut
där dimman finns att hämta
om den är klar

*

du är verkligen ljus
din mun blir till i rörelse

det är omöjligt att vara rädd
kring dina tänder bor ju förskräckelse

i hissen fick jag en plötslig aning
hur plågsamt det är att säga så få ord

ruin över huvud
det är livets mening

tanken på den långa korridoren utanför
där ismaskinen slutade göra is

*

hur kan jag släppa min kropp för dig
om än bara för att torka bort det slags misstag ingen kan se

det är ett brott för jag stod här så länge
och kände mig träffad

jag höll ditt äventyr för mig själv
för vi behöver hemligheter

kan du säga vad du behöver när du behöver det
jag behöver ingen som låter mig vara

i allt det jag inte kan ge dig lyser min kärlek
kyss mig i ett öppet hörn av det förflutna

*

håll mig hårdare, jag är rasande
trött på de bästa åren i mitt liv

det måste bli ett slut på att hela tiden

bilderna fortsätter komma tills jag nästan ser
och inbjuder på sin höjd till blundande

du var ny och rörande som en öppnad sten
och noggrann med fönster för där finns ingen tid

jag är en lampa men du är ljus
i ett ansikte som förblir oberört

dess lugn tas till protokollet
dagens sprättade, i mörkret lästa

*

mörker
bit av
ljuset

*

i dag växte solen en sista gång     mörkret varade
nästan hela natten     jag hörde en fluga porla

i grophålet de dyra rutorna blev dyrare
i fönstret där     skuggan löste mig     mitt huvud

flög stilla omkring     i rummet     rentvättat
i fenomvatten     det kom ur mitt beskjutna hjärta

som norrifrån ilande löv     en doft av förintade
lingon     som fåglar små     när dundren gå

*

varför syns människor en gång     som en pojke
utan en orkidé     det är som att redan känna

elden     och liksom alla förlora sina vänner
jag skulle vilja vara ett djur     som sjön

det tysta havet     sager     inte en fantasi i tanken
men sedd som en eutopi     en ö i landskapet

där skuggorna     kring ett djuriskt träd
loses     i ofta obekanta konturer

*

eller en flicka utan en orkidé     den första tiden
i galgen är värst     säger hon     jag vill inte komma

över de levande     som lösgör sig i kvartsstadens
färger     en ljus skyldig plats där skuggan löser sig

de skikt av skuggan som bara är klang

man behöver inte älska sin moder
det kan räcka med att förstå henne

du som vet vem jag var
säg det till någon

*

början är vad vem som helst tillhör     där
påbörjas den outtömliga glömskan     en del

av mig vet inget     vill inget     själen finns
aldrig inuti     själen finns alltid utanför

kropparna     dess smärta har en mjukhet
man känner under hakan på en vit katt

*

ögon går på vatten     en känsla av sönderfall
men om du kan     förlåta dem     som botats

från begäret     ny och rörande     som en öppnad
sten     ruin över huvud     i ögonen fallande

åtbörd som antyder skapelse     din sovande
kropp     undantagsvarelse     slumrande

skrift     brusten blick     alla förbud
skjuts upp     tills du kan låta bli

*

livet är outhärdligt utan de döda     allt
de har kvar     har de gett bort     men vad

kan vara svårare     än att vara död     och veta det
den anförda synkronismen     är en anachronism

stående som eld     när kroppen     kämpar
med sitt öde     och bärs upp     av vackra tankar

är bara vreden tyst    som ett vetefält     där benen
går     ristande och suckande     i det inre

*

att älska är att avlägsna ansiktet      det topologiska
hjärtat     ett svärtat äpple slungat ur dunklet

du förde mig ut ur en värld     där jag ännu inte
hade levat     för att kasta mig in i en värld     där

jag ännu inte levde     du var där     i mitt bekymmer
allt är möjligt     sa du     och händer inte

*

jag stannar här skyndsamt     för nu är jag äldre
än mor och far     halva min existens     halva

mitt inre     har rasat som en byggnad     där
de barfota går     det som jämnar ut horisonten

kan vi kalla själen     det som blåser i stycken
och tillhör vinden     varför är det fattigt att gå

och lära sig tåla sig själv     varför är det hotfullt
att stå under en bro     och förtvivla i sin iver att orsaka

*

i dag kastade jag handskarna i handskfacket
jag önskade inget som var nödvändigt

min tunga var en månad av söndagar     (min fots
tunga som slickar din)     jag kunde berätta vad

som inte hände     men sedan satt jag     och gav
mig rätt att vara rädd     i kvartsstaden finns

bara spontana sluttningar     när det tysta havet talar
talar det mycket tyst     finns ett regn för ingen

säger det     jag har hört det
och jag kallar det att havet sjunger

*

jag drömde att mor skulle mörda mig klockan åtta
jag drog in benet i bilen     där allt äger rum

i det längsta hördes inget     slira i de affektiva
funktionerna     det var klang i allting

man rörde vid eller slog på     du fanns
i drömmen     eller var drömmen     en gata

löpte längs många motel     men bry dig inte om
att minnas det     i soluppgången avlägsnar jag dem

ur det förflutna     om du tycker det verkar
kärlekslöst     så är det tvärtom