1.
Mnogi so bili tukaj, a so spet šli.
Le nekaj statistov, pozabljenih v cementu.
Morda nikoli niso obstajali, a vem,
da se bodo nekoč vrnili, kot november,
ki se vedno vrne. Občutimo letni čas
in v nosu zaznamo mrzel vonj po železu,
ki napoveduje prihod
stekleni popoldnevi v tresočih se stanovanjih
z vratnimi ogledali, ki odsevajo sama sebe
in druga ogledala onkraj njih, pobarvana v belo.
Mirujoča nevihta. V notranjosti krožim
in zrak mi ne povzroča bolečin,
se me ne dotika, rahlo me oplazi, a se me ne dotika.
V notranjosti se tresem,
rotim, mirujem, odsevam v notranjosti.
Ni prošnja, temveč rana,
ni rana, temveč prošnja,
da bi se včerajšnji klovni vrnili za Dodatno predstavo,
da bi ugotovili, ali je njihovo trpljenje tako srce parajoče,
da bodo zaradi njega solze vnovič škrapljale po šipah
in smeh lezel
po kupih suhega listja, ki ga je prizadela otroška paraliza.
Toliko opeke.
Moram se nasmehniti.
Toliko opeke,
da izrazimo, kar čutimo globoko v sebi.
2.
Nato pride iz prihodnosti siva luč,
in to je grozljivo.
Pod zemljo se odvija karneval, igra zvirajočih se
črvivih mask, obrazov iz kaširanega papirja.
Njihov nasmeh je le vrsta zob.
Gnijoči stroki. Kjer živijo.
Nad tlemi pod drevesi
slišim njihove ropotulje,
ki si postopoma nadevajo temo.
Iz tega mirovanja se oblikuje procesija, se osvobodi
in gazi naprej po plundri, prerokuje iz snega, iz kavnih usedlin
prihodnost v črno-belem, kjer črnina
počasi jé belino, dokler ne pride pomlad ali smrt
s ptičjim petjem v češnjah, ki so popolnoma bele.
Ali nas bodo še enkrat zalotili na
obrobju kakšne božanske komedije,
kjer v okorni blaženosti, sramežljivi ekstazi
tudi tisti, ki so brez kril, lebdijo
v blagem vetriču v povsem pretanki obleki?
Ali bo v plesu vse polno gracioznosti,
bodo noge stopale po pločnikih,
prerojene, v renesansi,
kjer kri polje v marmornih žilah?
Vsi hočejo ven na svetlo. Poglej me!
Toliko jih je! Vse, kar vidimo, je mrgolenje.
Tu se zbirajo tisti, ki bodo sivega, mrzlega popoldneva postali
kup odpadlega listja. Prošnja, mrgolenje suhih listov.
Nenadoma zletijo nazaj na veje
in drevesa se priklonijo občinstvu.
Prišepetovalka šepeta pozabljene replike.
A vsega je konec, vsi so odšli domov,
vsi razen enega.
On gleda, kako se rjavi listi dvigajo.
Misli, da sanja.
Sanja.
3.
Pozabili smo na klovne, z njimi se je vse začelo,
a čistost srca je postopoma izgubila pomen.
Skrivajo se v množici, tam najdejo varnost.
Skoraj nihče ne ve, kakšni so videti,
ko se njihova žalost ne nasmiha več
z nasmeškom v barvi krvi iz nosu.
Ko bodo vso masko odplaknile solze,
bo pod njo ostal le zagrenjen šolski učitelj,
ki se krčevito, s prijemom mrliča
oklepa katedra.
Vse so bile sanje o čustvih, ki so se stopnjevala
v kikiriki v nekem polomljenem jeziku.
A koga še zanima plezanje od prečke do prečke
proti stekleni luni?
In kljub vsemu se procesija premika
v noči, ko vse postane vidno.
Utirajo si svoje sanje, utirajo jih nazaj sem,
utirajo pločevinaste flavte, ki polnijo prostore, zarje,
ki gasijo apno in luči.
Mali vrč vsebuje dnevno svetlobo,
veliki vse solze, prelite na njihovih grobovih.
Ni veter, temveč pepel nekega morja.
Vprašanje ni kam temveč mimo, odgovori pa:
prepoznati to morje v majhnih lužah
in ga pustiti, da valovi v »nevetru«,
odgnati psa, ki grize svojo lastno kost,
in zbuditi mesečnika tam,
kjer se pokanje morja strešnikov vse bolj oddaljuje.
Prevod: Mita Gustinčič Pahor
1.
Många var här men de reste igen.
Bara några statister karglömda i cementen.
Kanske har de aldrig funnits, ändå vet jag
att de en gång ska komma tillbaka, som november
alltid återkommer. Vi känner årstiden
och förnimmer en kall lukt av järn i näsan
som förebådar ankomsten
glasartade eftermiddagar i vibrerande våningar
med dörrspeglar, speglande sig själva
och andra speglar bortom dem, vitmålade.
En stillastående storm. Jag går omkring därinne
och luften gör mig inget ont,
berör mig inte, vidrör men berör mig inte.
Jag är vibrerande därinne,
bedjande, stillastående, speglande därinne.
Inte en bön men ett sår,
inte ett sår men en bön
att gårdagens clowner ska återvända för en Extraföreställning
för att utröna om deras lidande är så hjärtskärande
att det än en gång kan få tårar att smattra mot rutorna
och skratt att röra sig
i lövhögar drabbade av barnförlamning.
Så mycket tegel.
Jag måste le.
Så mycker tegel
för att uttrycka vad vi djupast känner.
2.
Så kommer detta gråa ljus från framtiden
och det är fruktansvärt.
Karnevalen pågår under jorden, ett maskspel
ringlande, ansikten av papier-maché.
Deras leenden är endast en rad med tänder.
Ruttnande fröhus. De bor i dem.
Hör deras skallror
över marken under träden
som undan för undan trär på sig sina mörker.
Ur detta stillastående formas processionen, frigör sig
och klafsar fram i snöglopp, spar i snön, i kaffesump
en framtid i vitt och svart där der svarta
långsamt äter det vita tills våren kommer eller döden
med fågelsång i körsbärsträden, alldeles vita.
Ska vi ännu en gång ertappas i
urkanten av någon gudomlig komedi
där i en fumlig salighet, en blyg extas
också de som saknar vingar svävar
i ljumma vindar, alltför tunna dräkter?
Ska i en dans allting bli fullt av grace,
fötter ta steg på trottoaren
i pånyttfödelse, en renässans
där blodet brusar genom marmorådror?
Alla vill ut i ljuset. Se på mig!
Så många! Det enda vi kan se är myllret.
Här församlas de som ska bli till lövhögar på drift
en grakall eftermiddag. En bön, myllret av torra löv.
Med ens flyger de upp igen på grenarna
och träden bugar fär publiken.
Suftlösen viskar överblivna repliker.
Men allt är över, alla har gått hem,
alla utom en.
Han ser de bruna löven lyfra.
Han tror att han drömmer.
Han drömmer.
3.
Vi har glömt clownerna, det var med dem allt börjad
men det renhjärtade har efterhand förlorat i betydelse.
De döljer sig i mängden, finner trygghet cär.
Nästan ingen ver hur de ser ut
när ledsamheten inte längre ler
sitt näsblodsfärgade leende.
När allt smink runnit bort i tårar
ska där bakom endast synas en förgrämd skollärare
som krampaktigt håller sig fast I karedern
med död mans grepp.
Allt var en dröm om känslor, stegrade
Till ettt kuckeliku på något brutet tungomål.
Men vem bryr sig längre om att stegpinne för sregpinne
klättra mot en glasmåne?
Och ändå rör sig procssionen
i den natt som gör allt synligt.
De går sin sömn, gåh den tillbaka hit,
går plåtflöjter att fylla rummen, gryningar
att släcka kalk och lampor.
Det lilla kruset innehåller dagsljuset,
det stora alla tårar som fällts på deras grav.
Ingen vind men askan av ett hav.
Frågan är intc vart utan förbi och svaren:
att urskilja detta hav i vattenpussarna
och Iåta det bölja för “ingen vind“,
att jaga bort hunden som gnager sitt eget ben
och väcka sömngångaren
där tegelhavets pannor brister allt längre bort.
