Lice narahlo prislonim k rumenemu. Primaknem roko
k licu, tako da tudi roka čuti zid.
Rumeno pod roko je hrapavo. Enako hrapavo
kot pod licem. Zdaj ko prisluhnem vanj.
***
Roko močneje pritisnem ob zid. Na koži
se mi bodo poznala majhna rdeča znamenja.
Omet se bo odkrušil. Se razdrobil
v roki.
***
V coklah sem se vzpenjala po potki. Pustila,
da pesek, ki je zašel v cokle, dela enake
sledove na podplatih. Kot jih je naredil omet
na roki.
***
Na belo popleskani verandi divje
cvetijo pelargonije. Nikjer drugje
ne najdeš takšne vitkooude skrbnosti kot pri belih
rezbarijah. Ko v poznem večeru stojiš tam,
potegneš s prstom vzdolž rahlih
brazd, ki jih je naredil čopič.
***
Zaupnejši vhod vodi skozi garažo.
Skloniti se moraš, da dosežeš kljuko
na spodnjem koncu zelenih vrat. In jih potlej
suneš kvišku. Kako se nagnejo in
zibaje se obstanejo pod stropom garaže.
***
V garaži orodje lovi ravnotežje na svojih
kavljih. Veliko so ga uporabljali. Razmišljam o tem,
kaj čas naredi orodju. Zveže ga. Ga pripravi
do tega, da privzame obliko rok, ki so
ga uporabljale.
***
Iz pralnice v kleti grem gor v hišo.
Mimo bakrenih kadi in vlage. Ozko
stopnišče se vije skozi notranjščino
hiše. Vse tja do odmaknjene kuhinje.
***
Tri vrste ročno poslikanih ploščic pod
kuhinjskim oknom. Bledomodre rože slikane
na kvadratasto belino. Kadar so zavese
odstrte, se vidi ven na zadnji konec
vrta.
***
Pustiš, da ti stopniščna ograja vodi roko, ker
ograja ve, kako se vodi roke. Vzpenjam se
po zlizanih stopnicah. Gladke so,
kot je moje lice na zunanjem zidu. Jabolčno gladko.
V nadstropju je intarzirana hrastova miza
in resnoben vonj po tobaku.
***
Zemeljska obla zasije s svojimi ozemlji.
Obsije usnjeno pisalno podlago in
črnilnik. Je tiste vrste obla, na kateri
meje niso več tako ostro začrtane.
Med deželami, ki so zbledele,
so blažje.
***
V tistih nočeh, ko sem se zbujala, in je mesec bil
po češnjevem parketu. V tistih nočeh sem ostajala
v svoji sobi z oknom na oplečje železne ograje.
Kajti ostri stožec mesečine
me je vselej plašil.
iz švedščine prevedla Maja Caserman
Jag lägger kinden lätt mot det gula. Lägger handen
bredvid kinden så att handen också känner väggen.
Det gula är ojämnt under handen. Lika ojämnt
som under kinden. Nu när jag lyssnar inåt.
***
Trycker handen hårdare mot väggen. Det
kommer att bli röda små märken inåt i huden.
Det kommer att ha lossnat puts. Finfördelat
nu i handen.
***
Jag har gått i träskor uppför gången. Låtit
det grus som kommit in i skorna göra samma
spår under fötterna. Som putsen har gjort
inåt i handen.
***
På den vitmålade verandan blommar
pelargonierna våldsamt. Ingen annanstans
finns en så finlemmad omsorg som bland vita
snickerier. När man står där sent på kvällen
drar man med fingret längs med de tunna
fårorna som penseln har gjort.
***
Den mer förtroliga ingången går via garaget.
Man måste böja sig ner för att nå handtaget
längst ner på den gröna porten. Och sedan
slunga porten uppåt. Hur den kränger och
inrättar sig under garagets innertak.
***
I garaget balanserar verktygen på sina
krokar. Välanvända. Jag tänker på vad tiden
gör med verktyg. Den får dem att skeva. Den
får dem att ta form efter de händer som har
använt dem.
***
Jag går förbi tvättkällaren upp i huset.
Förbi kopparbaljorna och fukten. Den smala
trappan vrider sig upp genom husets
innandöme. Upp till kökets undanskymdhet.
***
Tre rader av handmålat kakel under
köksfönstret. Blekblåa blommor målade på det
kvadratiskt vita. När gardinerna är
fråndragna ser man ut över baksidan av
trädgården.
***
Man låter trappräcket leda handen för att
räcket vet hur man leder händer. Jag går upp
för de nedgångna trappstegen. De är släta
som min kind mot ytterväggen. Äppelkindad.
På övervåningen finns ett ekbord med
intarsia och en allvarlig lukt av tobak.
***
Jordgloben lyser upp med sina landområden.
Lyser upp skrivbordsunderlägget i läder och
bläckhornet. Det är en sådan glob där
gränserna inte längre är så tydligt
markerade. Det är mildare med dessa vars
länder har bleknat.
***
De nätter jag vaknade och månen slog in över
körsbärsparketten. De nätterna blev jag kvar
i mitt rum med fönster ut mot järngrindens
bringa. För månens tydliga kägla har alltid
skrämt mig.
