Prispeli smo z zadnjim prihodom.
Pogasnite luči, ko odidete, prosijo letališki uslužbenci.
Sem bova ti in jaz odpotovala. Bil je zadnji odhod,
ki so ga klicali. Edini kraj, ki obstaja, je rekel vodič.
Pogled zastrt z razgledom. Drugje ne najdemo nikogar.
“Ko zaspim, zadnji del odpeljite sami,”
sporoči šofer.
Zadnja poletna družina ga položi na
zadnji sedež, obrnjen proti domu.
Razglednice na stojalu so tako puste, da ne pošljeva nobene,
tako ali tako nihče ne bi mogel razvozlati, kam sva šla.
Vse tvoje maske sem uničila že pred časom.
Rep bodeče žice je zvit. Šape so izginile v reki.
Še zmeraj hodiš in nosiš povešen rjav žamet.
Nazadnje privežeš blago na koncu pomola.
Spiva na verandi, vsak v svojem zelenem kovčku.
Za začetek slediva znakom, a puščice poganjajo iz kovine,
se prepletajo in poletijo proti neki aleji.
Pogosto te srečam, kako lebdiš v pesku, ali med odejami v vodi,
ko se spotikaš na neobiskanem pikniku.
Tisti veliki beli ptiči, praši se z njihovih kril.
Neka veja je zapolnila avto, bombažni travnik
je prerasel oddelek za rokavice. Stvari
ne gredo v naše kovčke, kmalu celo kopalni plašč zašumi med listi.
Plastične žoge za plažo poženejo korenine. Niti korenin se trgajo pod našimi čevlji,
ko jih zjutraj izpulimo izpod stopnic.
- Kmalu tu ne bo nikogar več.
Pojdi na pomol. Tam sediš. Tam sledi kopalcev padajo v valove.
Tam eden tvojih čevljev. Počeni vrtovi hreščijo, hoteli cvilijo proti
ladjam, rožljanje ključev pri vhodu. Vstopi, pravijo vrata. Izvleci
predal v preddverju, prelistaj knjigo s povešenimi priimki.
Pojdi skozi hodnik. Pojavijo se štetje številk sob,
za zmeraj zlikane rjuhe, zavozlan glavnik, ukrivljena žlica za čevlje,
obledelo milo, opis poti kroga.
Stolom v restavraciji delava družbo. Tla nama kažejo pot v kuhinjo,
ki je pogrnjena z vilico s prepletenimi trni in z navzven obrnjeno zajemalko.
Greva ven s svetilko in psom?
Vedno več peska je v kotičkih najinih obrazov.
Kmalu se spomniva samo še števila besed, ki bi zasedale prostor na razglednici.
Ostajava na vedno večji razdalji, na plaži.
Znan si mi tam daleč,
ampak sem sem vendar pripotovala, sama?
iz švedščine prevedla Sara Grbović
Vi anländer med den sista ankomsten.
Släcker ni efter er när ni går, ber flygplatspersonalen.
Hit ska du och jag resa. Det var den enda avgång
som utropades. Den enda plats som finns, sa guiden.
Utsikten skymmer sikten. Vi hittar ingen annanstans.
- När jag faller i sömn, kör det sista stycket på egen hand,
meddelar chauffören.
En sista sommarfamilj lyfter honom in
i sitt hemvändande baksäte.
Vykorten är så bleka på stativen, att vi inga sänder,
ingen skulle ändå kunna urskilja, vart det är vi rest.
Alla dina förklädnader har jag haft sönder för längesen.
Svansen av ståltråd är förvriden. Tassarna har försvunnit bort i ån.
Du går än och bär på slokande brun sammet.
Till sist fäster du tygsjoket längst ute på en brygga.
Vi sover på en veranda i varsin grön kappsäck.
Till en början följer vi skyltarna men pilarna gror ut ur plåten,
vränger sig och vajar ut mot någon gränd.
Ofta hittar jag dig flytande i sanden, eller bland filtarna i vattnet,
snavande på en besättningslös picknick.
De stora vita fåglarna, det dammar av deras fjädrar.
En gren har svämmat över i bilen, ängsullen
har slagit ut i handskfacket. Packningen
hålls inte i våra väskor, snart rasslar även badkappan bland löven.
Badbollarna får rötter. Rottrådar rivs upp under våra skor
när vi om morgonen drar fram dem under trappan.
- Snart har ingen någonsin varit här.
Gå ut på piren. Där sitter du. Där faller badstegen ner i vågen.
Där din ena sko. Spruckna trädgårdar klirrar, hotellen knakar intill
båtarna, nycklarnas klockspel i entréer. Stig på, säger dörren. Dra ut
lådan i receptionen, vänd bladen i boken med bågnade efternamn.
Gå genom korridoren. Rumsnumren räknar kom in,
det förevigtstrukna lakanet, en outredd kam, en puckelryggig skosked,
en utblommad tvål, en vägbeskrivning av en cirkel.
Vi gör stolarna sällskap i restaurangen. Golvet visar oss in i köket
som dukar upp en gaffel med snörda taggar, en avig slev.
Går vi ut med en lykta och en hund?
Allt mer sand samlas i våra ansiktens vrår.
Snart minns vi endast den mängd ord som kunde få plats på ett vykort.
Vi vistas i allt större avstånd ifrån varandra på stranden.
Du ser bekant ut där borta,
men hit reste jag väl, ensam?
