Umiram. Globoko v zunanjosti. Zunaj sebe.
Umirala sem včeraj in odkar sem se rodila.
Nisem se rodila iz sebe. Uničuje me.
Moje telo razkraja vse kar posedujem. Ne morem
biti notri.
*
V teh obupanih razdaljah. Ki ne morejo biti
ne tu ne tam. Svetlikajo se
iz svojih domen. Izdvajajo se
in črnijo. Tako
gosto je. Samo
ti zadnji dnevi
se bodo vrnili
na svoja mesta. Mesto se lahko
zamenja. A
tega nihče ne naredi. Še celo atomi
se lahko izmenjajo. In
vse samo.
*
Tisti ki stopi v glavo. Naravnost
v enega najožjih kanalov. Ko se telesa
uničujejo. Tisti ki vstopi. Ko vidiš nekoga
ki pravzaprav ne more dajati. Ki ne verjame. Mrtva telesa
obdaruje s hrano. Ali pa telo postane
preveč okrašeno. Pohabljeno ko ga pohabijo.
Uničeno od samega sovraštva. Tedaj ni v tem
nič od tega. To kar lahko sledi bo sledilo.
V svoji obliki nespremenjeno. Obrne se
v notranjost zaledja oči v glavi. Morda spet za vedno.
*
Povedati je malo. Enoličnost
iz tega naredi množino. Ven gre
skozi vsako očesno vlakno. Upira
se. Kot ta nizka oblika.
Predrta brez obstoja. Karkoli
nekaj že je.
*
Duša je sama s svojimi solzami. V ovojih. Čez
gosto oko. Vidna je samo četrtina. Osmina
ali manj. Puščena na obrazni lupini kot sloj. Plamen etra
brez ognja. Ne gori. Ne leti.
Ne prasketa v ušesu. Le mrko rine
navzgor. Vklesana v roženico
kot brazgotina na tankem ovoju.
Skorajda ne gleda ven. Komaj
vidna.
*
Pragozd z vrsto podob. Šotor pričevanj.
Zakaj ni nobene razlage? Nikoli ne
mine. Nič drugega ni. Svojega
telesa ne moreš zapustiti.
*
Gledam list in vanj položim
svoje upanje. Da bo kljub koncu leta
obvisel. Če ga bo veter zatresel.
In tresoč se ne bo opazil. Na to
gledam s svojega mesta. Ali ni
njegovo mesto že vseskozi? Podobno
v samem sebi? Kaj mi potem
preprečuje. Da se za vedno
ne vrnem. Ali
da se samo
obrnem.
*
Ko življenje mine. Vsako težko
otovorjeno telo. Se osvobodi
od dejanskega telesa.
In gre v drugega.
Ne ve se kje se
začne. Mogoče se ves čas pre-
razporeja po isti površini. Stransko
brez temperature. Če površine
sploh obstajajo. To ničesar
ne reši. Samo po sebi
ne obstaja. Kjer smo. Ne blaži
trpljenja. Ne sledi
čustvu. Ali sploh
obstaja v globinah? Takih
kot so? Vsaj porozno?
Kot tiste strani
v senci?
*
Kdor išče mir naj izvleče puščico.
Brstič ji nič ne
pomeni. Tako ne dosežeš miru. Takšno
je neko življenje. Najsi boš še tako navezan
nanj. Ali na svet.
*
Sebstvo v soncu in sebstvo v človeku.
Širi se skozi vse plasti.
Jaz sem jih polna. In polna
sebstva v srcu. Ko je
neznano. A kako
je lahko
tam? Ne da bi bila jaz
del tega?
*
Tam je vse enako. Ni mogoče
razbiti oblike. Vode ki posrka
vse. Magnetne
krpe. Ravnati
z drugim tako. Kot si želiš
da bi vsi ravnali drug z drugim.
Skoraj v koščkih. Med tistim
v čemer si.
*
To so misli vseh glav. Ko se v
mislih obrneš nazaj. Uničiš svoja
stališča. Ko vreš in spet zavreš.
Kopičenja ki so podobna
elastičnim delom. A kaj je elastičnost? Pa ti
ki si bil takrat moj prijatelj? V času
ki ne more nikdar več
ničesar terjati.
*
To kar je v vodi. A
ni voda. Česar voda
ne čuti. A kar je voda
od znotraj. Ki je nihče ne čuti.
A je vse od znotraj. Ki
ne obstaja. Čigar telo
ne obstaja. Niti vonj sluh. Vid
ali govor. In ni
minljivo.
*
Zlahka se obrnem. Ni ograjeno.
Vse do roba. Resničnost. Iz prstov
prihajajo niti ki se nadaljujejo v prostor. In sedijo
kot črne ptice. Z velikimi razgaljenimi
zenicami. To ni težko.
*
In morje je vrnilo mrtve. Ki so bili vrženi vanj. A
ne tistega kar je bilo v njih ubito. Obglavljeni so dobili nazaj
svoje glave in duše. In tisti ki so drug drugemu odsekali
roke so te dobili nazaj. In hudiča ki jih je zavedel
so zažgali na palčki. In tisti ki še ni bil zapisan
v knjigo življenja je zdaj za vedno. Zapisan.
Prevod: Mita Gustinčič Pahor
Jag är döende. Djupt utanför. Ute ur mig själv.
Jag var döende igår och sedan jag föddes.
Jag föddes inte ur mig själv. Jag förstörs.
Min kropp sönderdelar allt jag äger. Jag kan
inte vara därinne.
*
I dessa förtvivlade avstånd. Som varken
kan vara här eller där. De skimrar
ur sina domäner. Lyfter ut sig
själva och svartnar. Det är
så tjockt. Det är bara
de här sista dagarna
som ska återvända
till sina platser. Man kan byta
plats. Men
ingen gör det. Själva
atomerna kan byta sina
platser med varandra. Och
allt själv.
*
Den som stiger upp i huvudet. Rakt upp
i en av dess tunnaste kanaler. När kropparna
förintas. Den som stiger in. När man ser någon
som egentligen inte kan ge. Som inte tror. Förser
döda kroppar med matgåvor. Eller om kroppen blir
alltför smyckad. Lemlästad när den blir lemlästad.
Förintad av själva hatet. Då är ingenting av det
i det. Det som kan följa kommer att följa.
Oförändrat i sin form. Vänder sig till den
inre baksidan av huvudets ögon. Kanske för alltid igen.
*
Att säga är lite. Enformigheten
som gör en mängd av det. Går ut
genom ögonen i varje fiber. Sätter
sig emot. Som denna låga form.
Genomträngd utan att vara. Vad
något än är.
*
Själen är ensam med sina tårar. I höljen. Över det
täta ögat. Där bara fjärdedelen syns. Åttondelen
eller mindre. Lämnad i ansiktsskalet som en hinna. En
spritlåga utan eld. Den brinner inte. Den flyger inte.
Sprakar inte i örat. Den bara trycker sig
tungsint upp. Den är inristad i hornhinnan som ett ärr
i det tunna höljet. Den ser nästan inte ut. Syns
knappt för någon eller för något.
*
Urskog med en rad figurer. Vittnesbördens tält.
Varför finns det ingen förklaring? Det går aldrig
över. Det finns ingenting annat. Du kan inte
lämna din kropp.
*
Jag ser på ett blad och fäster mitt hopp
till det. Att det trots årets slut ska
hänga kvar. Om vinden ska rista till.
Och darrande inte märka. Jag ser
på det här från min plats. Har inte
alltid dess plats varit? Liknande
i sig själv? Vad hindrar mig
då. Från att för alltid
vända tillbaka. Eller
bara vända mig
om.
*
När livet går bort. Varje tungt
lastad kropp. Lösgör sig
från den faktiska kroppen.
Och går in till den andra.
Man vet inte var den
börjar. Kanske om-
fördelas den hela tiden
på samma yta. Sidovist
utan temperatur. Om ytor
ens finns. Den räddar nog
inte något. Finns inte i sig
själv. Där man är. Lindrar
inget lidande. Spårar inte
ens känslan. Finns den
ens nere i djup? Som
de är? Ens poröst?
Som sidorna
i skuggan?
*
Den som söker frid ska dra ut pilen.
En knopp betyder ingenting
för den. Då når du ingen frid. Så
är ett liv. Hur mycket du än är fäst
vid det. Eller vid världen.
*
Jaget i solen och jaget i människan.
Det sprider sig genom alla höljen.
Jag som är fylld av dem. Och av
jaget inne i hjärtat. När det är
okänt. Men hur ska det
kunna finnas
där ? Utan att jag har
del i det?
*
Allt där är likadant. Man
kan inte bryta sönder den
formen. Av vatten som
suger upp allting. Den
magnetiska trasan. Att behandla
varandra så. Som man önskar
att alla ska behandla varandra.
Nästan i bitar. Mellan det man
befinner sig i.
*
Det är tankarnas alla huvuden. När man i sina
tankar vänder sig om. Man förstör sina
synsätt. Kokar och kokar om.
Anhopningar som liknar
elastiska delar. Men vad är elasticitet? Du som
var min vän då? I den tid
som aldrig mer kan göra
anspråk på någonting.
*
Det som är i vattnet. Men inte
är vattnet. Som vattnet inte
känner. Men som är vattnet
inifrån. Som ingen känner.
Men är allting inifrån. Som
inte finns. Vars kropp inte
finns. Inte doft hörsel. Syn
eller tal. Och inte är
förgängligt.
*
Vänder mig enkelt. Det är inte kringgärdat.
Ända till kanten. Verklighet. Från fingrarna
kommer trådar som går ut i rummet. Och
sitter som svarta fåglar. Med stora avskalade
pupiller. Det är inte svårt.
*
Och havet gav tillbaka de döda. Som hade kastats däri. Men
inte det som hade dödats i dem. De halshuggna fick tillbaka
sina huvuden och själar. Och de som hade huggit av varandra
händerna fick tillbaka dem. Och djävulen som hade lurat dem
blev uppbränd på en pinne. Och den som inte hade varit skriven
i livets bok blev nu för alltid. Inskriven däri.
